"Reuseit" Peter Ojstersek 2019

Geodesic Dome 3,0 m diameter, LS Solarwoven Ultra, recycled art pices transformed to tables,  Lamps and plants who purifies air from chemicals. 

Min fascination för konst är förankrad i det dagliga livet, vilket har lett till undersökningar av biologiska processer, där odlingskulturer, bestående av växter, belysning och växthus, är installerade i geodetiska domer och alla delarna är gestaltande komponenter i verket.

I ”Reuseit ” har Intresset landat i helt vanliga krukväxters förmåga att rena inomhusluften och deras förmåga att bidra till ett bättre inomhusklimat. Krukväxter är idag en mångmiljardindustri och dessa krukväxter som finns i våra inomhusmiljöer, vilka bidrar till en bättre inomhusmiljö och ökad livskvalitet. Jag har inte kunna hitta några uppskattningar eller uppgifter på hur mycket krukväxter det kan finnas i Sverige eller någon annan stans i världen. Tanken på att om man placerade alla dessa krukväxter som finns i våra hem bredvid varandra känns överväldigande, då det skulle handla om ansenliga arealer.

Våra städer förtätas och ytskikten består mest av betong, asfalt och våra grönytorna består oftast av monokulturer i form av gräsmattor med träd och buskar som passar städernas och fastighetsägarnas underhållsplaner. I denna utveckling i vår stadsmiljö är kanske krukväxternas roll underskattad?

I utställningen ”Hungry Planet” presenteras en dome fylld med växter som finns i de flesta hem och arbetsplatser. De är kanske inte spektakulära i sitt uppenbarelse, men de har en förmåga att kunna absorbera giftiga gaser som finns i vår inomhusmiljö som: kemikalier, plaster, elektronik och byggmaterial vilka finns i våra hem, arbetsplatser och offentliga miljöer.

Projektet är inspirerat av B.C. Wolvertons forskningsarbete för NASA som påbörjades i slutet av 60 - talet och resulterade i boken ”How to Grow Fresh Air” och bygger på idén om att skapa ett ekosystem, som en förutsättning för att kunna kolonialisera rymden. B.C Wolvertons tankar, bygger på att skapa ett slutet ekosystem där växter syresätter luften, renar och återanvänder vatten samt reducerar giftiga gaser, som finns i elektronik och moderna material, exempelvis olika plaster, denna problematik har även relevans i våra städers inomhusmiljöer.

Under 1900-talet ”uppfanns” det en massa nya ämnen från råolja, vilket var billig råvara. Kemikalieindustrin växte till att bli den numera lönsammaste industrin inom OECD-länderna.

Ca 145.000 ämnen är registrerade inom europeiska kemikalielagstiftningen. 30.000-40.000 ämnen används på marknaden. De allra flesta ämnena har inte genomgått riskbedömning. Hur dessa ämnen påverkar människor, djur och natur, vet vi alltså inte.

Under 1950 - talet ökade tillverkningen och användandet av kemikalier i världen. De produkter vilka vi blir exponerade för i våra hem och på arbetsplatser är: Plast, byggmaterial, färger och lacker, rengöringsprodukter, möbler och textilier, elektronik, avgaser, kläder och skor, hygienprodukter, mat och förpackningar, köksredskap, leksaker, skor, väskor och smycken. 

I utställningen "Hungra Planet" i verket "Reusit" samarbetar jag med filosofen och konstkritikern Gard Olav Frigstad, vilken jag bett att förhålla sig kritisk och reflektera över temat till "Hungry Planet" och "Reuseit" detta resulterade i två texterna vilka är presenterade som ett självständigt verk i utställningen.

Monokultur

Troen på at undergangen er nær er etterhvert så utbredt at det snart blir farlig å le av de som tror undergangen er nær. Det betyr at den miljøbestemte undergangstonen selv gir en ny utilsiktet utryddelsestruet art: humoren.

         Klimaet som gjør at humoren forsvinner eller umuliggjøres er vanskelig å beskrive eller gripe fatt i, men den baserer seg på en skrekkinngydende enighet. «Enighet» er noe en tenker på som bra, og er det i små grupper med avgjorte mål, men i større sammenhenger preges det av en ting:

Man vet ikke helt hva man er enige om.

Eller det minste felles multiplum man tror seg enige om, er av en så generell karaktér at det er uanvendbart til annet enn å bringe uenigheten til taushet. Falsk enighet er all ondskaps mor, ikke minst når det man er enige om liksom er «godt» eller «sundt». Da er helvetes porter nær.

         Derfor får enigheten om det kommende miljøsammenbruddet konsekvenser uavhengig av om det er rett eller ikke.

         I kunstverdenen får dette sterkest utslag, ettersom det der nå er veldig populært å være redd for å gjøre feil, si noe feil. Da er man snill. (For «La oss ikke bli logiske her», som Frank O’Hara advarer mot, det blir jo å hevde noe som feil.) Dermed blir det kommunikative rommet mindre, med konsekvenser ingen har aning om.

         Mennesket og dets kultur slik vi kjenner det og den, ville vi ikke kunne forestille oss hvis muligheten til å uttrykke seg ikke hadde vært til stede.

         Hvilke perspektiver vi ser for oss når muligheten til å uttrykke seg begrenses, kan vi heller også vanskelig forestille oss. Hvilke muligheter det frarøver oss, kan vi ikke se. [Det er ikke uten grunn at alle er enige om at virkeligheten alltid overgår fiksjonen. Det sier Aristoteles i Poetikken, fiksjonen må være realistisk, for at man skal tro på den, virkeligheten er det ikke, for den behøver man ikke tro på. Virkeligheten er ikke avhengig av at vi tror på den, slik fiksjonen er. Virkeligheten er lite interessert i hva vi tror på. Men det vi tror på, er også en helt vesentlig del av virkeligheten, ikke minst når det er feil. For det er det vi orientere oss etter, rett eller galt. Og det er helt vesentlige realia i verden, hva vi tror på, det er intensjonale størrelser, og av største betydning, ikke minst når de er feil. Det vet alle som navigerer en båt.]

         Det kan gi miljøkrisen en dreining med mer eller mindre festlige resultater. En grim indre ond latter man aldri tør dele med noen har nemlig en fæl tendens til å omdanne omgivelsene fritatt fra denne latteren til reine giften. Mangelen på humor og uttrykk blir selv en betydelig miljøgift.

         Det er heller ingenting som er mer giftig enn innesteng knuget ikke-kommunisert faenskap, det har vi bittert erfart. Men det er ikke populært å si det, her gjelder «need to know»-prinsippet, militær visdom, utrivelig kampmoral.

         Forbudssonene for det man ikke har lov å si, er den største miljøtrusselen vi står overfor. Men det er umulig å rette skytsen mot denne trusselen fordi ingen vet hvor fenomenet kommer fra. Den er liksom allestedsnærværende.

         Det man ikke får lov til å tenke, er også i seg selv en betydelig grunn og årsak til miljøkrisen. Det er en betingelse for miljøkrisen hva man ikke får lov å tenke.

         Derfor er det å håpe at resultatet av miljøkrisen ikke er mer av det samme.

Engang het det i et munhell «man ler til tårene kveler en». 

En aldri så liten festlig fordobling.

Sin qua non.

Gard Olav Frigstad

Stole på egne krefter

Mennesket vet ikke hva slags skapning det er eller «hvem det er». (Og dette forutsetter ikke at den som skriver dette vet det, tvert imot.) Det gjør ikke andre skapninger eller dyr heller, hvis vi ser bort ifra engler og Gud, men det er mer spesielt for oss som forstår oss som verdens observatører. Det å observere seg selv er også spesielt med hensyn til synspunkt og «perspektiv» (uten å ta høyde for selvreferanseproblemer her). Man ser gjerne synspunkt og perspektiv ved å se noe i kraft av en dødvinkel: betingelsene for det man ser, er det man ikke ser (derfor burde Gud være avbildet med øyne rundt det hele og ikke to forover, som et rovdyr).

Av den grunn er det symptomalt når man blir fortalt at Gud skapte mennesket i sitt bilde. Det betyr at menneske er et bilde på Gud. Helt parallelt med at solen går rundt jorden og jorden er verdens sentrum, eller sogar at jeg er universets sentrum, iallfall mitt. Herlighetens teologi.

Når mennesket ikke vet hvem det er, ser man det ut ifra hvordan det handler. For det man vet er at apearten mennesket har frigjort munnen som angrepsvåpen overfor verden, til fordel for hendene, som gjerne setter roboter i drift som protese.

Og når det sparer arbeid, er det for å gjøre mer. Mer er bedre enn mindre, det er vårt instinkt.

Dette gjør at mennesket kan produsere seg bort fra sitt «naturlige habitat» og innta en posisjon som en astronaut i forhold til virkeligheten med alle livslinjer effektivt kuttet fra en hemmende realitet. Realitetstapet merkes ikke så veldig fordi det er dette vi kjenner til. (Derfor lyder ikke argumentet om «virkeligheten som konstruksjon» så feil, selv om det er det.) Om vår virkelighet er en konstruksjon, så vet vi hverken hvordan den er konstruert eller av hvem.

(Det er imidlertid påfallende at bortfallet av begrepet «hybris» som orienteringspunkt er sammenfallende med overmotets endelige seier, manifestert i sluttresultatet som vi tvinges mot nå.)

Overmotets ansikt har mange former: en av dem kan være den lykkelige tilstand vi befinner oss i, i og med at vi ikke makter tenke fremover. Et perspektiv på mer enn 20 år, er nesten ubegripelig. Om vi greier tenke konsekvenser, greier vi aldri la de tankene følges opp av adekvate handlinger. Og det er enda mer umulig å få enighet om at det er slik.

Det er jo uvanlig engang å kunne tenke noe klart som strider mot det en tror er egne kortsiktige interesser. Det vil si: det vi gitt vårt perspektiv ikke finner i vår interesse å tro på, evner vi ikke å tro på.

Det er som om man står foran undergangen: det er helt sikkert at man ikke vil tro det er sant. Og det er en sunn væremåte.

Helt på lik linje med at angsten man har for ens egen slutt er mye større enn hva man faktisk har å engste seg for.

Det er ikke så fælt å forsvinne fra overflaten som angsten vil ha det til, den overdriver, vi er genetisk kodet til å overdrive farene, mørkredselen er et eksempel på det. På den måten blir panikkhandlingen mer effektiv, og de som ikke har den panikkhandlingsreaksjonen er blitt utsatt for et seleksjonstrykk som gjør at de ikke er blant oss. Heldigvis er den type realister borte for godt.

Det er deilig å tro på seg selv, ha selvtillit, for som formann Mao sier: «Stol på egne krefter».

Det fins forresten ingen andre å stole på. Der har man hybrisen som vi er så velsignet avhengig av.

Gard Olav Frigstad

Min gode venn Peter Ojstersek hørte med meg om jeg ville skrive noe til en utstilling knyttet til biologi, idag nærliggende å tenke forbundet med miljø. For meg henger spørsmål om miljø sammen med menneskets feilvurdering av hva som er viktig, hvilket er knyttet til hvordan en forstår hvem en selv er. Derfor ble spørsmålet «hvem er det mennesket forstår seg å være».

I og med at dette er et kjedelig, traurig og konfliktfylt tema, tenkte jeg det ville vært fint å gjøre det morsomt. Men ettersom det var umulig, ble det annerledes, det ble å skrive om humor, som er lite morsomt.

            Derfor ble det kjedelig og moralistisk og «riktig», menneskets selvforståelse og humor, det var ingen vei utenom. Dobbelt rett blir jo feil («Ja-Ja!!» betyr jo «nei», slik minus og minus er pluss, selv om noen later som noe annet.) Når noen er veldig enige om noe («Ja! Ja!!») er det jo som regel feil. Enighet er ondskapsfullt og blir et miljøspørsmål, det er klart. Vi kan jo ikke være så fattige og gjerrige at vi er enige. Da får vi pustevansker, da blir luften forurenset, og vi får kvelningsfornemmelser. Det må vi ta på alvor. For sånn kan vi ikke ha det. Vi kan ikke finne oss i alt.

Gard Olav Frigstad er filosof, skribent, kunstkritiker og underviser i teori ved Kunstakademiet i Trondheim (NTNU) og Kunstakademiet i Oslo (KHIO), bor i Oslo, Fet, Rødtangen, Berlin.