Den 29 augusti 2021 vandrade jag ned mot biblioteket och passerade ett café där de också säljer växter. Ägaren köper in säljer och det som ingen köpare finner ser vi förbipasserande ofta kärleksfullt utplanterade på den rektangulära plätten av mark där gatans träd sticker upp och sträcker sig mot skyn. Oftast den enda biten som ej är täkt av asfalt och sten. Berlin upplevs som en grön stad men grönskan är i de flesta fall utbredd i rummet ovan mark.

När jag passerade cafét så reagerade jag på tre små minikrukor i plast där en elegant ljusbrun stam med eleganta solfjäderformade blad som fångade min uppmärksamhet. När jag på hemväg passerade cafét så hade jag köpt min första Ginko Bilbao. Hemma planterades den om i lite större kruka och kände mig förnöjd, glad en början till relation med en uråldrig växt, långt mycket äldre än människans tid på jorden.

Det blev kväll och en oro smög sig på mig i den varma augustikvällen,

tänk om den dör av vanvård? Den saknar sina syskon? Varför köpte jag inte alla tre Ginko träden?

En plantas utstrålning form och väsen kan ha den effekten på oss,

att vi vill ta hand, bry oss och interagera med dem. Växter är ju tacksamma på det vis att de kommunicerar på ett mindre högljutt sätt. 

Så många av våra träd och krukväxter är exempel på detta, vi vill dela livet med människor växter och djur.

Följande morgon så gick jag halva vägen till biblioteket och återvände med två träd.